FridaCeder

igår var det en ganska sorglig dag, Jenny kramade om mig och såklart så brast det. Tårarna började rinna helt utan förvarning och på ett sett fattade jag inte varför dom kom. Jag vill ju inte bli ledsen över det där för jag vill egentligen inte bry mig men jag kan inte hjälpa det. Det kom ju inte mycket tårar som tur var men jag åkte ändå hem, jag ville inte ha tanken i huvudet att du kunde sitta på bussen. 

Det är ju inte kärlek mellan oss, det bestämde jag mig för från första början, men jag fattar ändå inte vad det är?  Man kan ju egentligen inte rå för för vad man känner men jag tror eller jag hoppas på att jag tror att jag känner mer än vad jag gör. Det där kanske blev lite kompliserat men jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt. Vi har ju ett ganska starkt förflutet och det verkar som att det förblir så..